Vi är hemma igen. Som alltid har det varit otroligt roligt och inspirerande att vara iväg, men ändå… vad skönt det är att komma hem! Till huset, till Vaxholm, till skärgården och till B&B. Vilken lycka det är att få känna så! Att man trivs allra bäst där man bor, oavsett om det är vardag eller helg, jobb eller ledigt.
Nu, så här en bit in i november, är det lugnt och stilla i Vaxholm. Lite för stilla tycker kanske några, men jag älskar det. Precis som det finns i en tjusning i årstidernas växlingar har det också sin charm när sommarens liv och rörelse byts mot ett mer eftertänksamt lugn och mer tid för återhämtning.
Igår tog Jesper och Vigo med sig kameran och tog en promenad i naturreservatet på Bogesund, bara ett par kilometer och en bro här ifrån. De kom hem alldeles lyckliga och med ljuvliga bilder som nu håller på att bli en liten film. Jag publicerar den här på bloggen och i våra sociala media när den är klar. Själv vilade jag i soffan framför brasan. Där kommer jag att vara stationerad ett par veckor framöver. Inte bara för att det är november och tid att ta igen sig, utan för att jag faktiskt måste ta det lite extra lugnt ett tag. I måndags fick jag en ny höftled inopererad så nu gäller att vila och långsamt börja träna upp muskulaturen för att lära sig gå igen. Men det är ett kärt besvär, för tänk vad bra jag kommer vara till våren, när tempot varvar upp igen.
Zelda ligger bredvid mig vid soffan och gör mig sällskap. Hon har knappt lämnat min sida sedan jag kom hem från sjukhuset. Det är som om hon förstår att jag inte riktigt fungerar som jag brukar just nu och kan behöva lite hjälp. Kloka hund. Tyvärr tror hon också därmed att det är hennes jobb att bevaka dörren. Så bli inte bli inte överraskad och rädd om hon hinner fram före mig (det gör hon helt säkert, jag är inte så snabb i vändningarna just nu med kryckorna), och skäller när ni kommer för att checka in. Hon menar inget illa och är inte farligare än vad hon ser ut.
